Splinter Cell: Conviction

Västvärldens hårdaste agent är tillbaka!

När Tom Clancy’s Splinter Cell stod på hyllorna i butik i november 2002 fanns det inte mycket annat som kunde jämföras med det. Visst, Metal Gear Solid kom till PSX redan 4 år tidigare, men Metal Gear-serien har trots sitt tunga fokus mot stealth alltid varit smått actionorienterat, speciellt med tanke på att det är ett japanskt spel, och japanska spel måste ha bossar, explosioner och ninjor (tydligen..). Splinter Cell tog bort actionelementen, och gjorde ett rent stealthorienterat spel som belönade effektiva spelare och straffade de slarviga. Det gick inte att storma in och skjuta vilt omkring sig och räkna med att gå därifrån i ett stycke, eller ens klara banan, man var tvungen att utnyttja de få resurser man blev tilldelad så effektivt man bara kunde.
Konceptet med att använda ljus och skuggor plus ett par få agentprylar till sin fördel gjorde inte bara Splinter Cell till ett svårt spel, men också till en mycket mer genuin upplevelse som kändes, spelades och såg mer äkta ut än något annat spel.

Nu har det snart gått 8 år sedan det första spelet i Splinter Cell-serien släpptes, och knappt 3 veckor sen det senaste spelet släpptes. Så vad har förändrats, och vad har förblivit som det alltid har varit?

Story

Sam Fisher har varit spårlöst försvunnen i 3 år, letandes efter svar på sin dotters död. Mot sin vilja så blir han indragen i en korruptionshärva som är i görningen, arbetandes sida vid sida med gamla kollegor han inte längre kan lita på, mot löftet om att få veta sanningen om sin dotters död. Korruptionsbiten i storyn har man sett många gånger och det börjar bli väldigt tjatigt med spel och filmer där korruption är huvudelementet i berättelsen, men trots detta så lyckas Conviction göra det halvintressant i alla fall. En del återseenden och en del nya ansikten gör att upplevelsen känns ny så långt som Splinter Cell går, men spelet känns alldeles för ”24″ för att det ska upplevas som en genomarbetad och unik story.
Många plot twists och lite fler karaktärer gör det lite mer intressant, men storyn blir dessvärre aldrig bättre än ”sådär”.

Spelet utspelas för det mesta i USA, med undantag av första banan i spelet som utspelas på Malta. Under spelets gång får man se många platser runtomkring Washington D.C., och Ubisoft har gjort vad de kan för att miljöerna ska kännas varierade trots att de egentligen bara växlar mellan fabriker och kontorsbyggnader. Man får även besöka en flygplats i Virginia såväl som en tur in i det ovala kontoret i Vita Huset, vilket bara gör att tankarna förs ännu mer till 24.

Spelet börjar medelmåttigt och håller ungefär samma nivå genom hela spelet, vilket är väldigt synd med tanke på hur enastående de 3 första spelen i serien var, men det som är mest tragiskt är att spelet som så många andra spel idag är sjukt kort, det känns surt att betala 6-700 kr i butik för ett spel som är slut på kanske 8-10 timmar.

Grafik

Splinter Cell: Conviction är emellanåt rätt snyggt, speciellt när man är i ”de rätta miljöerna”. Det som är så synd är att spelet är snyggast när ”lampan är släckt”, d.v.s. när man gömmer sig i skuggorna och leker med de stackars fiender som står i vägen. I överlag så använder sig spelet sig till synes inte utav så speciellt högupplösta texturer, och ansiktsmodelleringen på alla som inte är nyckelpersoner är ruskigt ful. Det ger en upplevelse av att Ubisoft hade bråttom, eller att de inte trodde att någon skulle lägga märke till det. Miljöerna är hyfsat snygga, men Conviction tycks ha tagit efter trenden med grått och rött (tack så hemskt mycket, Gears of War… -_-), vilket gör att det känns rätt dassigt i färgväg. De enda gångerna som miljöerna ser trevliga ut är när man är utomhus dagtid, men det är så sällan det händer att man knappt hinner njuta av det i alla fall.

Ljud

Splinter Cell har alltid varit en spelserie där ljudet i överlag har varit fenomenalt. Michael Ironside gör än en gång rösten till Sam Fisher, och än en gång lika briljant som förra gången. Musiken är riktigt bra, och den passar in i atmosfären och situationen lika bra som den alltid har gjort. Övriga ljud, som t.ex. vapen som avfyras, kulor som träffar väggar, regn som smattrar mot fönsterrutorna, allt höjer upplevelsen.

Det enda som går att klaga på i Splinter Cell: Conviction vad gäller ljud är fienderna och deras dialoger. Om man inte är upptäckt så står de vanligtvis och småpratar, och när deras korta dialog är slut så antingen loopas den eller så står de bara och glor på varandra istället, något jag inte finner så speciellt underhållande eller atmosfärshöjande. (Dock så är det lätta måltavlor, mwahaha!)
Och om du blir upptäckt så står fienderna vanligtvis bakom sina skydd och ropar saker som ”aldrig i livet att vi kommer till dig, kom hit istället!”, och ”vart tog han vägen?!”, saker som bara gör spelet för lätt eftersom de hela tiden ger ifrån sin position och gör det lätt att smyga runt och vrida nacken av dem istället.

I överlag är ljudet ändå rätt bra, men jag hade kunnat önska att Ubisoft lade ned mer tid på dialogen hos fienderna, istället för att göra det lätt för sig själva.

Spelmekanik

Om du för en sekund tror att Splinter Cell: Conviction fortsätter i sina föregångares fotsteg så tror du fel. Väldigt, väldigt fel. Visst, ljus- och mörkermekaniken kvarstår, men den känns nästintill onödig nu. Smygelementet finns fortfarande i spelet, men banorna är så linjära och upplagda på ett så dumt sätt att du måste döda alla i din väg innan du kan fortsätta. Spelet använder sig av samma slags coversystem som Gears of War gör, tryck dig mot väggen och skjut som en idiot tills allt i rummet är dött, något som motsäger hela Splinter Cell-filosofin.

Förutom att bandesignen är som den är så har Sam Fisher även några nya knep i rockärmen. ”Mark and Execute” låter dig markera ett visst antal fiender och sedan skjuta ihjäl i en automatiserad sekvens utan att du behöver lyfta ett finger. (Dock så måste man neutralisera en fiende i närstrid först, det får ju inte verka för lätt).
Det andra nya tillägget i Conviction är att du kan använda din sista kända plats till din fördel. Om dina fiender inte längre kan se dig så markeras en siluett av Sam där du senast sågs. Därefter kan du lätt som en plätt smyga runt och knäppa dem en efter en, så länge som du inte drar till dig uppmärksamheten igen.

Conviction använder ett slags belöningssystem som går ut på att du gör en viss sak flera gånger och får ett visst antal poäng för det, och för dessa poäng köper du sedan uppgraderingar till dina vapen. Och vapen finns det gott om i Conviction. Du kan använda alla vapen du ser i spelet, och det finns även ett uppgraderingssystem som gör att alla vapen kan förbättras.
Jag kommer ihåg första gången jag spelade Splinter Cell, och hur förälskad jag blev i utmaningen som låg i begränsningarna man hade. Väldigt lite ammunition, väldigt lite prylar, väldigt svåra val. I Conviction finns det inte längre någon utmaning, stundvis så känns det som att det kastas vapen och prylar på dig, bara för att du inte ska få slut på något. Och skulle du mot förmodan ändå få slut på ammunition så dyker det med jämna mellanrum upp vapenlådor där du fyller på ammunition och uppgraderar dina vapen.

Man kan säga att Conviction är en kontrast mellan de tidigare titlarna i spelet blandat med James Bond eller Jason Bourne, något som jag tycker låter trevligt i teorin men onödigt i praktiken. Som ett fristående spel hade Conviction säkert klickat för mig, men som en del i Splinter Cell-sagan så kan jag inte låta bli att känna avsky mot vad Ubisoft har gjort med en av spelhistoriens mest stealthinriktade spel. Dessutom så är spelet så neddummat som det bara går, stundvis så känns det som att spelet spelar sig själv till och med. Tryck på mellanslag för att öppna en dörr/klättra upp för en vägg, tryck på C för att slå ned en fiende utan att behöva engagera dig det minsta, tryck på P för att dansa riverdance.

Vad gick fel, Ubisoft? Hur lyckas ni klanta till alla nya titlar ni släpper? Nya Prince of Persia var outhärdligt efter en timme, Assassins Creed var så sjukt repetitivt att jag fick hjärnblödning, och nu har ni lyckats förstöra min favoritstealthserie också genom att göra det till en hybrid av Bourne Ultimatum och Crouching Tiger Hidden Dragon? Skäms, Ubisoft, skäms.

Men det finns faktiskt en sak i Conviction som är riktigt, riktigt bra. Spelläget Deniable Ops, där du gör utmaningar solo eller med en kompis är riktigt roliga. Ingen story, ingen dialog, bara smyga och döda, ett vinnande koncept som borde ha fått pryda hela spelet om du frågar mig.

Betyg

Grafik: 6
Ljud: 8
Story: 5
Spelmekanik: 6

Slutbetyg: 6.25

Inte värt att köpa, om du inte tänker klara det snabbt och lämna tillbaka. Håll istället tummarna för att Ubisoft köps upp av ett företag som faktiskt kan göra bra spel fortfarande, och att nästa titel i spelserien faktiskt är originell.