Flöden:
Inlägg
Kommentarer

Personligheter är rätt fascinerande. Vissa är ledare, vissa är följeslagare, vissa är flockdjur och andra är ensamvargar. Trots att vi egentligen föds med samma förutsättningar personlighetsmässigt så kan skillnaden vara enorm pga uppväxt, umgänge, intressen, osv.
Ännu mer intressant är att skillnaden mellan föräldrar och barn kan vara enorm, trots att de bor under samma tak och blir ”skolade” vid matbordet från den stund de kan stå på sina ben.

Men varför blir vi så olika? Hur kommer det sig att vi kan tycka,tänka och känna så olika trots att vi alla är människor, som alla har samma förutsättningar? Varför blir vissa personer rockmusiker medan andra blir seriemördare? Och varför delar inte jag min storasysters politiska värderingar trots att vi har växt upp under samma tak?

Kan det vara så att personligheter byggs av intryck, eller är det genetiskt? Föds vi till seriemördare och rockmusiker eller är det något som ”bara händer” efter en viss tid med ett intrycksgivande element?

Jag blev helt såld på rocken redan när jag var väldigt liten, min pappa spelade jämt Black Sabbath, Aerosmith och AC/DC i bilen och min första CD-skiva var en samlingsplatta med en massa klassiska rockstycken, så man kan ju tycka att uppväxten står för en del av intresset för rock och den artistiskt inspirerade delen inom mig. Men samtidigt så tycker hälften av mina syskon mer om ”radiomusik” än rock, trots att pappa bara spelar rock i bilen när han skjutsar ungarna till och från skolan.

Hur som helst så är det väldigt intressant, i alla fall för en storebror till 7 väldigt annorlunda syskon.

Det var ju dumt


10 minuter kvar till bussen, hittar inte plånboken eller regnjackan, skorna är fortfarande dyngsura sen helgens bravader, hörlurarna är spårlöst försvunna, väskan likaså, och snuset är slut. Till råga på allt så är bussen ändå försenad.

Grrr!

En snabbis bara


Jag ska snart sätta mig på bussen in mot Örebro för att hjälpa en kompis med att spendera pengar, men innan dess tänkte jag bara säga att

JAG SKA SJUNGA OCH SPELA GITARR I ETT BAND! Förhoppningsvis.

Allt hänger som vanligt på att alla är engagerade, men nu är jag så sjukt pepp att jag kommer tvinga alla som är inblandade att ge 100% så att vi kan spela på YEAH!, slänga upp våra grejer på MySpace, etc.

PEPPA!


[insert pretto grej here]


… efter närhet.


Är i stort behov utav någon slags inspelningsenhet, till salu eller utlåning!
Jag vill kunna spela in när jag övar såväl som uppträder, mest för att kunna analysera mig själv men också för skojs skull, som egengjorda bootlegs ungefär. (hah!)
Det kan vara skoj att se tillbaka på dagens prestationer om några år, vem vet? :)

Om du sitter på en inspelningsenhet i fickformat, i stil med den på bilden nedan så får du hemskt gärna höra av dig till mig!


Det känns lite flummigt att gå från att ha typ hela livet planerat framför sig till att inte ha några planer alls som sträcker sig längre än 3 år.

Starta upp företaget inom 3 år: check.

Sen då?

Ska man lämna allt till ödet och hoppas att man krockar med rätt tjejs kundvagn på ICA eller ska man börja leta redan nu som en desperat idiot bland alla läskiga tjejer på nätet? Hälften av tjejerna på nätet är ju inte ens tjejer, och jag vill inte träffa nån 43-årig fiskrensare från Nyköping bara för att internet är så pass anonymt som det är. Nätdejting är har sämre odds än roulette, that’s for sure.
Och ungar? Det ska vi inte ens gå in på. När, var och hur f*n ska det gå till? Jag vill inte vara ”för gammal” när jag skaffar ungar, men jag vill ju inte ha barn inom närmaste framtiden heller. J*vla primetime att ställa till det för mig.

Vart ska jag bo? Ska jag hoppas på att jobb ger mig möjligheter till att se andra orter eller ska jag bara flytta för sakens skull och se vad Hallstahammar, Kiruna eller Mjölby har att erbjuda? Visst, livet handlar till stor del om att ta risker, men ändå…?

Och på tal om tjejer förresten; hur ska man kunna veta att en tjej är den rätta? Det tar ju flera år innan man kan bestämma sig för om det är nån man vill skaffa ungar med, och inte ens då har man några garantier för att bruden inte ska flippa fullkomligt och göra en till särbo helt plötsligt bara för att man råkar glömma en strumpa på sovrumsgolvet. Det finns ju många exempel både i tidningar och bland vänner/vänners bekanta som gör att man blir avskräckt från att t.o.m. våga träffa människor.

Jag ska nog ta och vara lite ung och dum för en gångs skull istället. Vi får se är ett bra talesätt, ska börja tillämpa det i vardagen lite mer.
Spontana handlingar brukar ha två resultat, antingen går det åt helvete eller så har man tur, men oavsett så brukar man ha en rolig berättelse efteråt.
(man får se det från den ljusa sidan, heja!)

Jag vet, jag oroar mig för mycket, jag behöver nog ett riktigt jobb så att jag kan gå runt i zombie mode 8 timmar om dagen istället, alternativt börja knarka ner mig ordentligt emellanåt.

Whatever floats your boat, liksom.

Nu är det nog dags för mig att sova, så god natt!

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.